ÖSTERSJÖN

Hur har Östersjöns utvecklats och blivit det havet det är idag? Östersjön, och många andra av Sveriges hav, är relativt unga. Iallafall om man kollar ur ett geologiskt perspektiv. Under alla tusen år som Östersjön har funnits till har den utsatts för många påfrestningar som har lett ett hot mot alla djur och växter som varit bosatta runt omkring. 

 

I Östersjöns första historiska stadie kallades den för "Baltiska issjön", som bestod av den smälta istids-isen som täckt en stor del av Sveriges yta under den senaste istiden. Denna period var för ca 14500-11500 år sedan. Det typiska sedimentet för denna tidens Östersjö var så kallad "varvig glaciallera", där varvig betecknar skillnaden mellan vintern och sommarens avsättning. Man har knappt hittat några fossiler från glacialleran i eftersom en stor avsaknad av näringsämnen råder och att en stor mängd sediment avsattes i denna "sterila" miljö. I slutet på detta historiska stadie nådde den smältande istids-isens vatten Atlanten, tack vare en genomtränging via berget Billingens nordspets, vilket resulterade i att Baltiska issjöns havsyta sänktes med 25 meter(!), alltså ner till världshavens nivå. (1)

 

I Östersjöns andra historiska stadie kallas den för "Yoldiahavet", som tidigare nämnt hade fått en öppning mot Atlanten. Denna period var för ca 11500-10700 år sedan.Tack vare öppningen emot Atlanten torrlades en stor del av havsbotten, och bildade sammanhängande landmassa. När klimatet blev varmare fortsatte även isen att smälta, vilket gjorde att det blev knepigt för saltvattnet, som hade fritt fram genom öppningen mot Atlanten, att ta sig til Östersjön, då flödet av smältvattnet var så stort. Pga. en kortare köldperiod (i ca 200 år) som stannade upp smältningen av isen gjorde det möjligt för saltvatten att tillföras i Östersjön. Vattnets söt-/salthalt syns tydligt på de djurarter som levde på denna tid, och kan mätas via analys av sedimentkärnor. Exempelvis visar sediment vid marin miljö mindre varvighet. T.ex. kiselalger, som är väldigt känsliga för förändringar i vattnets pH, saltmängd, och näringsämnen lever i sedimentet. Dessa växter har använts av geologer för att mäta Östersjöns olika utvecklingsstadier. Kiselalger trivs bäst i bräckt vatten, vilket synd med tanke på den senare del under denna period då salthalten minskade pga minskat saltvattentillflöde, och mängden kiselalger ökade.
När den tunga isen, som tryckt ner landytan under den senaste istiden, smälte, började landytan sakta men säkert höjas, och denna landhöjning pågår fortfarande idag. (2)

 

I Östersjöns tredje historiska stadie kallas den för "Ancylussjön", där man betonar att landhöjningen resulterade i att Östersjön återigen blev en insjö. Denna period var för ca 10700-10000 år sen. De smältande inlandsisarna fortsatte under denna tid att tillse Östersjön med vatten, vilket resulterade i en höjning av havsytan. Eftersom landhöjningen var som långsammast i söder beräknas havsytan ha höjts 10 cm om året där. Efter ett tag var vattnet tvunget att ta vägen någonstans, när vattenytan hade höjts så pass mycket att den kom ikapp landnivån, vilket gjorde att vattenytan sänktes igen, till världshavsnivå. Detta bidrog till torrläggning av flera områden, bl.a. sunden i Närke. 
Under Yoldiastadiet hade ju som tidigare nämnt tillkommit saltvatten, vilket blandades ut med sötvattnet på bara några hundra år. Den följande tidsepoken i Östersjöns historia kallas "sötvattensepoken" och under denna tid bildades en homogen lera där man har hittar rester från skaldjur som t.ex. Ancylussnäckan, som finns i svenska åar än idag. Även kiselalgen återfinns fortfarande, dock i svenska sötvatten. (3)

 

I Östersjöns fjärde historiska stadie kallas den för "Littorinahavet". Denna period var för ca 10000-3000 år sedan. Även här fortsatte vattenytan att höjas snabbare i söder än i resten av havet, vilket resulterade i ett sund, som än idag står för Östersjöns kontakt och vattenutbyte med världshaven. Tack vare fler öppningar via bl.a. Öresund kunde mer saltvatten tillföras i Östersjön. Littorinahavet hade nästan identiskt geografisk form som Östersjön har idag, men hade en betydligt högre salthalt. Under sammma period blev det även varmare i Sverige. Laminerat sediment med svarta ränder är något som speciellt för den här perioden, och det bildas vid en längre, syrefri, period (minst 50 år). Detta kan liknas vid dagens situation, då övergödning och miljögifter bidrar till förändringar av sedimenten och syremängden i vattnet. (4)

 

Det femte och ´sista´ stadiet kallas "dagens Östersjö", vars vattenyta inte höjs längre eftersom inlandsisarna har smält. Däremot har landytan fortsatt höjas, vilket resulterat i bland annat att Öresund, Lilla- och Stora Bält har grundats till och därför inte släpper in så mycket saltvatten från världshaven. Idag är Östersjön ett hav med bräckt vatten, som är varken jättesött eller jättesalt, utan någonstans i mitten. Salthalten beror på var i Östersjön det är. Upp mot nott är det nästan rent sötvatten, ner mot söder och mot världshavsöppningen är det närmare 3% salthalt. Avlagringar från tidigare epoker kan hittas i sedimenten. Havet.nu skriver "De senaste hundra åren ser man tydliga tecken på övergödning vid kusterna i form av förändrad artsammansättning på kiselalger. Miljögifter dyker också upp under denna tid." (5) De skriver även att denna epok kan komma att kallas "Macomahavet" efter en mussla eller "Lymneahavet" efter en snäcka, detta för att båda dessa finns i enorma mängder i Östersjön och är ett bevis på att vattnet är varken sött eller salt. 

 

/Erika

 

Källista:

1, 2, 3, 4 & 5: Havet.nu